*

Har legat och tänkt på hur mycket ondska det finns i världen alltså. Jag förstår mig inte på människor som har mage att go på andra bara för att de ser ut på ett visst sätt.. Man önskar att världen såg annorlunda ut, att man kunde vara sig själv, att människor hade så pass mycket respekt för andra att man kunde klä sig hur man vill. Men är det verkligheten? Nej! I verkligheten så är man rädd för att vara sig själv, rädd för vad andra ska tycka, man vill vara alla till lags, och absolut inte trampa någon på tårna. Men vafan liksom ska det vara så här? Usch, jag önskar mina ord kunde beskriva min förtvivlan och ilska över hur världen ser ut och all orättvisa som finns.

Man vill liksom vara stark, som superman.. men ibland orkar han inte hålla upp den fasad man käpmar så hårt med. Ibland rasar alla väggar man byggt och då står man där blottad och utstirrad. Man kan skratta och le även fast insdan brinner, man kan låtsas om som ingenting är fel när man bara vill skrika att man inte orkar mer. Livet är hårt men jag försöker att se det som något positivt, något som gör mig till den jag är, alla hinder och motgångar.

What doesn't kill me makes me stronger