*

Fyfan! Jag beklagar sorgen. Fällde tårar när jag läste inlägget. Det rörde upp gamla minnen från när min farfar gick bort för 4 år sedan. Jag minns hur jag kände mig, som att gå runt i en bubbla.. borta från verkligheten, förnekelsen. Känslan är obeskrivlig. Jag minns att jag grät när jag tog min farfars hand för sista gången. Jag hade inte mod nog att säga de där sista orden. Men han kände min närhet och min sorg. Morgonen efter väcker mamma mig och sätter sig på min säng. Jag förstod vad som hade hänt. Hon sa: Gumman.. Klockan 2 inatt dog din farfar. Jag minns att jag tittade på henne utan att säga ett ord och ville försvinna in i väggen, i tomma intet. Jag låg i min säng hela den dagen och grät och grät. Men det var mitt sätt att hantera sorgen på. Jag behövde det. Jag tänker fortfarande på min farfar nästan varje dag och även om han inte finns med mig så vet jag att han sitter och kollar ner stolt från någon stjärna uppe i himmeln. Det tar sin tid att komma ur sorgen. Men låt det ta tid. Sorg ska man aldrig skynda på. Den gör dig starkare. Saknaden kommer alltid att finnas där men med tiden förvandlas det till glädje och stolthet. Stolthet av att få haft chansen att känna en sådan fin människa. Skänker dig och din mormor en tanke. Du är stark Tyra!